Nu när vi sjungit in våren, majbrasorna är släckta och alla demonstrationståg har tågat klart så infinner sig också den rätta vårvärmen.
Kan det vara mera perfekt?
Vitsipporna blommar för fullt och det är ju ett av alla fina vårtecken.
Dessa har jag dock inte plockat själv.
Jag har inte kunnat komma ut i vitsippsmarkerna ännu men jag hoppas det blir de närmaste dagarna.
Visst är dom vackra!
Återblick
Jag lovade i förra inlägget att återkomma med detaljerna kring mitt hastiga insjuknande den 18 mars.
Det är vänner runt i Sverige som hört av sig de senaste veckorna efter att ha hört vad som hänt och vill veta mera. Då var det smidigt att hänvisa till bloggen.
Tack alla ni för omtanken och för att ni hört av er.
Torsdag 17 mars
Jobbade som vanligt hela dagen och inget märkvärdigt med det. Men när kvällen kom började en märklig huvudvärk. (jag har sällan huvudvärk så därför var det märkligt i sig)
Värken ökade trots både Ipren och Panodil.
Jag ringde också 1177 men där fick jag bara besked att ta en Panodil till
"Jag är ju vuxen så jag kan ta 2" blev svaret.
Framåt halv 4 på natten var värken nästan outhärdlig och då jag dessutom kände hur det "small till" bak på vänster sida blev jag riktigt orolig. Nu var det bara att klä sig och åka in på akuten.
På väg ut till bilen kände jag hur vänstra ögonlocket sakta for ner.
Ambulansfärd
I Norrköping togs jag emot ganska snabbt och där blev det röntgen.
En blödning upptäcktes och det blev ambulanstransport in till Linköpings Universitetssjukhus.
John skulle åka i förväg och möta upp mig där inne.
Han har berättat för mig hur det kändes att åka ensam i sin bil och hur tankarna gick.
När han närmade sig Linköping så kommer ambulansen i full fart med blåljus och kör om honom.
Då blev det riktigt jobbigt.
Jag har tänkt på den situationen många gånger, hur det kan ha känts för honom. Stackars John.
Röntgen och operation
Nya röntgen gjordes och därefter en operation och då var klockan mellan 9-10 på förmiddagen
- Nu får du en spruta här som är lite lugnande, sa man och sen kommer jag inte ihåg någonting förrän jag vaknar upp på avdelningen och får berättat för mig vad jag varit med om.
Det var ett pulsåderbråck som brustit och som orsakade blödningen.
Operationen genomfördes via ljumsken där läkaren letade sig upp till kärlet i hjärnan och min underbara läkare som gjorde ingreppet berättade också att hon gått igenom alla mina övriga kärl och såg att allt såg bra ut nu.
Hon var som en ängel där hon stod bredvid sängen och berättade för mig vad som hänt, vad som gjorts och den fantastiska tur jag haft som klarat av det så bra.
John satt vid min sida också så han hörde vårt samtal kunde ställa sina frågor.
Kvar på Niva skulle jag vara 10 dagar fick jag snabbt veta. Kändes då som en evighet men dessa dagar gick otroligt fort.
Dagarna bestod av vila, mat, medicinering, provtagningar och en kort stunds besök.
John och mina fina tjejer turades om att åka in och besöka mig.
Redan andra dagen fick jag sitta med benen över sängkanten och äta.
Efter en vecka fick jag ta en första promenad i korridoren med sjukgymnasten.
Det blev en befriande känsla att för en kort stund bli bortkopplad från alla slangar. Bara katetern med under promenaden.
Tillfrisknandet gick framåt.
Hade ett litet bakslag efter 4 dagar med fruktansvärd ljudkänslighet, värk och snabbare blodgenomströmning i hjärnan men efter ny röntgen där allt visade sig som det skulle så vände det tvärt och jag kände för var dag hur det gick åt rätt håll.
Fortsatt övervakning och mobilisering
Eftersom påsken inföll under min vistelse så blev det 12 dagar på Niva innan det var dags för ambulans igen. Denna gång en betydligt lugnare och gemytligare resa. Ingen Prio 1 resa denna gång.
Nu blev det några dagars fortsatt rehabilitering på Medicin i Norrköping.
Befriad från allt som tidigare satt fast skötte jag mig själv nu.
Promenader i korridorerna på sjukhuset, umgås med mina härliga damer på salen (alla födda runt 30-talet) Balansövningar med sjukgymnast och kognitiva övningar med arbetsterapeut genomfördes också med godkänt betyg. Tack för det!
Redan efter andra dagen på Medicin fick jag med viss hjälp (till och från taxin) ta färdtjänst ner till Ögonmottagningen som ligger nere på stan för att undersöka mitt öga. Bara det var ett stort framsteg och kändes så "friskt". Att jag skickades iväg alldeles själv och fick komma ut på egen hand en stund.
Tre dagar på medicin blev det innan det var dags för mig att åka hem.
Fredag den 1 april, precis två veckor efter mitt insjuknande.
Behöver jag säga att det kändes underbart att få vara hemma? Så underbart och välsignat!
Nu vet jag också hur betydelsefullt och uppmuntrande det är att bli ihågkommen då man blir sjuk.
Jag har fått så många hälsningar i alla dess former från vänner både här och från andra platser i vårt land. Även från Norge och Sri Lanka
Hälsningar i olika former som blommor, vykort, telefon, sms, mejl........
Hur ska jag kunna visa min uppskattning och tacksamhet?
Så här har jag fått känt mig under min tid på sjukhuset då jag inte ens orkade be själv.
Det var då jag (Gud) bar dig .......som det står i den där fina berättelsen "Fotspår i sanden"
Buren av Gud själv och av alla vänners förböner.
Sjukskrivning och ordinerad vila
Nu när de flesta medicinerna är borttagna så återstår vilan.
Den är viktig och jag känner fort då det är dags att pausa.
Men det blir längre och längre stunder mellan vilan och det är väl bevis på att det går mot rätt håll.
Tar en dag i taget
Efter en sån här upplevelse inser jag hur skört livet ändå är.
Nu är jag så tacksam för att få vakna upp till en ny dag, tacksam för att allt gick så bra trots allt och oerhört tacksam för min underbara familj.
Det blev förstås lite av en chock för oss alla när detta inträffade och man inte visste hur det skulle sluta. Men nu ser vi bara framåt och tackar Gud för att vi har varandra!
Min familj är naturligtvis det allra käraste jag har men jag tänker också på dig och alla andra vänner jag har runt vårt land. Jag är så tacksam för er alla och känner mig oerhört privilegierad som har så många som tänker på mig och ber för mig.
Här sitter jag på vår fina altan och njuter av att få vara hemma så klart men också av den djupa tacksamhet jag känner över mitt nya liv.
Som du ser hänger mitt ögonlock ner. Det var det som hände den natt jag blev sjuk.
Jag har synen kvar men skelar med ögat
Läkarna har gett gott hopp att det kommer att gå till sig så det hoppet vilar jag på.
Att handla i tro
Många är det som ber för mig och det känns så tryggt men nu finns det också stor anledning att tacka Herren för att allt gått så bra.
Efter detta långa inlägg med ett ganska dramatiskt innehåll som dock övergick i glädje vill jag avsluta dagens inlägg med denna lilla berättelse. Den är hämtad ur: "Humor i helgade hyddor" och har säkert hänt på riktigt.
Ha nu en riktigt fin vår så är jag snart tillbaka här igen.
Va rädd om dig, det finns bara en som Du!
(som det för övrigt står på mitt halsband jag har runt halsen och fick av mina barn då jag låg i Linköping)
Sommaren var fruktansvärt torr.
Man hade beslutat sig för att utlysa ett speciellt bönemöte
för att be om regn.
När prästen blickade ut över alla som samlats till bön,
sa han med besvikelse i rösten:
Var är er tro!
Här har vi samlats för att be om regn
och inte en enda av er har paraplyet med!
