God fortsättning på det nya året!
Redan två veckor in på 2024 och jag har fått vara med om en del sedan jag sist skrev här. Bilden är tagen i Øyer, någon mil norr om Lillehammer, där vi tillbringade nyårshelgen tillsammans med bland andra våra bobilsvänner, Evy & Jan.
En nyårskonferens på Øyer Fjellstugu i goda vänners lag (en hel del nya vänner) som innehöll allt från god mat och dryck, musikstunder & allsång, några gudstjänster, nyårsraketer (på håll) och en massa tid för friluftsliv.
Med tanke på att det kan vara ordentligt kallt i dessa trakter kring nyår så hade vi väldig tur. Max 10 minus men med en klar och torr luft som det var dessa dagar, så kändes det inte så kallt.
Självklart var varma kläder också ett måste.Här fick vi sån lust att pulsa i snön, Evy och jag, som barn på nytt 😅
Minst en timmes promenader och annan uteaktivitet varje dag gav oss rosiga kinder och en sån där skön trötthet mot kvällen.
Då kunde man med gott samvete sitta i "storstuan" framför öppen brasa och njuta av sång och musik och en och annan berättelse.
I Norge behöver man inte ta sig så långt för att få uppleva höjder och utsikt!
Jag har svårt att bli mätt på det.
Här lyckades John fånga mig på bild då jag njuter av det jag ser.
Om det var någonting vi kunde sakna så var det solen 🌞 Den lyset dock med sin frånvaro under alla fem dygn vi var där.
Men håll med om att det är vackra vyer.
Klickar du på bilden så ser du den tydligare.
Och du kan tydligt se vad frisk och härlig fjälluft kan göra med gamla människor 😴😂
Vid tolvslaget stod vi ute på den stora altanen och kunde följa raketernas väg upp i luften från Øyer by och slalombacken på Hafjell.
Gemensamma utflykter
Denna gång till Norrland, med släpkärra och i snöstorm 😨
 |
| Mamma Vega |
Mamma tillhörde där och nu skulle man berätta för församlingen att mamma fått flytta hem till Jesus och så hålla ett "högtidligt minnestal" över henne, en parentation kallar man det i frikyrkan.
Nytt år och ny tid
"En dag ska vi alla dö men alla andra dagar ska vi leva" hörde jag någon säga en gång och det är ju sant. Livet går vidare trots allt och alla man saknar.
Som kristen har vi ändå hoppet om att en gång få återse dom som gått före. 🙏
Snö så det räcker!
Nu har vi fått snö i omgångar sedan början av december och den senaste natten var inget undantag.
Blåsten har gjort att snön lagt sig i uppemot 3 decimeter höga drivor.
Kul för alla barn som fått julklappar man kan åka på och för alla som driver och sköter skidspår och slalombackar.
För att inte nämna alla som säljer vinterprylar.
Igår var det skridskor för hela slanten.
Både Maria och Anneli med familjer var på skridskoplanen tillsammans med en hel del andra familjer så klart.
Wincent åker själv på sina skridskor men får han möjlighet att använda sig av lite hjälp som det här åkstativet, så går det ju så mycket fortare.
Som pensionär, numera på heltid eftersom jag inte längre ansvarar för kyrkans barnkör, fortsätter jag dock som volontär. Röda Korset är platsen där jag med jämna mellanrum jobbar i secondhand-butiken Kupan, och där jag också fortsätter ansvara för deras Facebook-sida som jag för övrigt registrerade åt dom för snart ett år sedan.
Jag har också anmält mig till Seniorträning på ett gym här i stan. Äntligen!! säger jag.
Det är absolut inget nyårslöfte jag avgett, då kommer det inte att hålla så länge.
Nej, detta bestämde jag av en ren tillfällighet då jag kom i samtal i november med en "kollega" på Röda korset.
Hon pratade så varmt om denna träning och hur den gick till så jag blev intresserad och tog kontakten med gymmet redan då jag kom hem den eftermiddagen.
Den nya terminen skulle börja torsdag den 11 januari och jag var nu anmäld och varmt välkommen 😊
Efter första träffen kan jag inget annat än att instämma med min kollega att det är en mycket bra och genomtänkt träningsform. Jag upptäckte dagarna direkt efter att det finns muskler i min kropp som jag inte riktigt kommer ihåg att jag hade 😂
Det betyder väl också att jag jobbat på bra, eller hur?
Under tolv torsdagar är det träning mellan kl. 11-12. Bara 11 kvar 😉
Jag var ganska trogen på gymmet mina sista år i Timrå, alla mina fyra år i Knivsta och de första åren här i Söderköping. Men så kom hjärnblödningen och satte stopp för ansträngningar under ett tag.
När jag sedan fick klartecken från min läkare att fortsätta med träningen blev jag alldeles för feg, tordes inte ta i som jag hade gjort. La träningen åt sidan och nöjde mig med mina promenader ett tag.
Som anställd får man friskvårdsbidrag och det ville jag så klart utnyttja och hann väl gå till gymmet några gånger för att försöka komma igång igen. Då kom pandemin och stängde alla lokaler!
Men nu finns inget som ska hindra mig, förhoppningsvis!
Jag avslutar detta inlägg med några kloka rader ur den här boken som ger en massa råd och tips och roligheter kring pensionärslivet.
Apropå att jag är pensionär på heltid numera 👵
