Redan en vecka sedan
Min älskade lillasyster fick, efter en mycket kämpig och orolig sommar på sjukhuset, flytta hem till Jesus.
Nu Åsa, har du kämpat klart och vi tror du har det så bra nu, ingen smärta, ingen oro utan bara frid och harmoni.
Här hos oss är det sorg och stor saknad så klart 😪
Åsa har tillbringat hela sommaren på Sundsvalls sjukhus efter att ha varit inne där några gånger under maj månad då hon ramlat hemma i lägenheten. Sista gången hon ramlade slog hon sig så illa så då blev hon kvar där och en massa utredningar satte igång.
Under hela våren har hon känt sig svagare och svagare. Hon gick ner i vikt och hade svårt med aptiten. Hemtjänsten var hos henne flera gånger om dagen med hjälp av olika slag den sista tiden och det var också de som såg till att hon kom iväg med ambulans i början av juni.
Kraften i benen försvagades så i stället för rullatorn blev den en rullstol. Den hann hon dock inte använda så länge förrän sjukhusvistelsen tog vid.
På sjukhuset togs prover i det oändliga, hon tappades på vätskor från alla möjliga ställen på kroppen och på allt detta även olika röntgen och ultraljud. Men inget direkt hittades som gjorde henne så sjuk.
Jag var den som hade kontakten med sjukhuset då jag ringde avdelningen upp till två gånger varje dag för att höra med ansvarig sköterska hur Åsa hade det.
Ansvarig läkare ringde till mig vid tre olika tillfällen och redan i början på juli fick vi reda på att Åsa är allvarligt sjuk.
Hon råkade ut för en ena infektionen efter den andra med hög feber och lågt blodtryck som följd. En kort period fick hon även intensivvård. Hennes tillstånd blev som en berg o dalbana och vi kastades mellan hopp och förtvivlan gång på gång. Och för varje gång hon drabbades med dessa infektioner så blev hon allt svagare.Vid det senaste samtalet med läkaren i mitten på augusti fick vi reda på att Åsas dagar var räknade. Man trodde inte det rörde sig mera än om dagar…….
Då beslutade jag mig för att åka upp till Timrå och vara hos henne och min kära mor. Bilden här ovan är från sjukhuset onsdag den 17 augusti då jag passerade Sundsvall för att komma till Timrå.
Ett besök hos min älskade Åsa ❤
Jag och mamma var hos henne under hela fredagseftermiddagen efter att hon kommit på plats och en stor del av lördagen. Under fredagen var hon talbar, även om hon pratade väldigt tyst och otydligt. Då kunde hon till och med läsa på det välkomstkort som jag skrivit till henne.
Under lördagen var hon tom i blicken och inte talbar. Men vi sjöng för henne och pratade som om hon var med i vårt samtal. Jag hade ständig kontakt med Maria och Anneli på messenger och de ville gärna skicka en hälsning som jag försökte läsa för henne. Det var inte det lättaste med så många och otroligt fina ord om sin moster.
Tidigt på söndagens morgon ringde en sköterska mig och jag gav mig iväg upp till kortis. Mamma orkade inte följa med, hon anade vad som var på gång, även om hon under hela Åsas sjukhusvistelse hellre pratade om att Åsa skulle bli frisk och komma hem.
En timme efter att jag kommit till Åsa tog hon sitt sista andetag och lämnade oss. Micke, som också visste vad som var på gång var snabbt på plats och blev så mitt stora stöd. Så oerhört skönt att ha honom hos mig. Där fick vi vara till stöd för varandra. 😪
Den fantastiskt underbara personalen gjorde sedan Åsa iordning och tog på henne sina favoritkläder, bäddade med vita lakan och så fick hon några sommarblommor i sina händer. I rummet fanns nu bord med linneduk på och pyntat med tända ljus och små porslinsänglar. Så stillsamt och fridfullt. Där fick vi nu vara tillsammans med Åsa så länge vi kände att vi ville innan vi sedan åkte hem till mamma för att berätta.
Det blev en sorglig eftermiddag och många tankar for runt i våra huvuden då även min bror och hans son, Tobbe var med oss. Det kändes så overkligt allting!
Min största uppgift är att vara ett stöd för mamma men det är en hel del annat att ta tag i också.
Du som följt mig här på bloggen vet att jag skrivit om min syster tidigare. Kanske du är en av alla dem som också haft med Åsa i din bön. Du ska veta att dina böner inte är förgäves. Hon sa flera gånger då jag frågade henne om hon är orolig: ” Nej, jag är inte alls orolig, jag vilar i Herrens händer”
Åsa var alltid trygg i sin tro på Jesus och under den här perioden kände hon sig buren och visste att vi var många som bad för henne, både här hemma i Sverige men också i Norge. Nu är hon hemma hos Jesus och varför han tog hem henne före vår 92 åriga mor är inte alls lätt för oss att förstå. Det är det som mamma är mest upptagen med nu, förutom den totala och definitiva saknaden. Åsa som varit mammas stora stöd under många år. Nu får vi be för mamma, att hon så småningom också kan gå vidare och försöka vänja sig vid tanken att Åsa inte längre kommer på besök, eller ringer till henne.
Min frid ger jag er/Jesus
