När jag satte mig i bilen för att åka upp till Timrå i mitten av augusti så cirkulerade en massa olika tankar i mitt huvud och jag åkte med en viss oro i kroppen.
Vad skulle jag komma upp till, hur mår Åsa och hur ska det gå för mamma??
Hur än jag önskade och ville att Åsa skulle bli frisk igen så hade jag ändå läkarens definitiva besked i mitt huvud. Jag förstod att Åsa inte hade så långt kvar, men jag har ju läst om andra som fått sådana besked och ändå fått leva betydligt längre än vad som förutspåddes.
Men så kom jag in på sjukhuset, möttes av Åsa glada och överraskande men oerhört trötta blick, då förstod jag att läkaren hade nog inte så fel.
Värdefull tid tillsammans
Vi fick 4 intensiva dagar tillsammans. Mycket värdefulla dagar för mig i alla fall och jag tror Åsa uppskattade timmarna tillsammans vid hennes sjukhussäng, även om hon hade svårt att uttrycka det muntligt.
Mamma kämpade på att vara med hon också. Hon verkade vara så oerhört stark hela tiden, kämpade med tårarna ibland men försökte nog vara så positiv som det bara gick. Hennes bön var hela tiden att Åsa skulle mirakulöst bli frisk igen och det var nog det halmstrået som höll ihop henne medan Åsa ännu var vid liv.
Trodde nog inte att det var så mycket.....
Nu satte en intensiv tid igång. Det är väldigt mycket praktiskt som ska ordnas och mycket av det föll på mitt ansvar. Men det ska sägas att även om jag blev den huvudansvarige för att få allt praktiskt gjort så hade det absolut inte gått så bra om jag inte haft all hjälp jag fick.
Begravning för bara oss närmaste
Torsdag den 8 september kl. 10 var det begravningsgudstjänst i Timrå gravkapell.
En mycket fin stund med både psalmsång, fina tal och solosång. Men, så klart, oerhört ledsam.
Det är fortfarande så overkligt att Åsa inte längre finns med oss. Saknaden är total och hon lämnar verkligen ett stort tomrum.
På hennes dödsannons står vad vi känner stämmer
så överens med hur hon var:
"Du var en inspiration för så många och
kommer vara så oändligt saknad"
Ny vardag
Dagarna kommer att se annorlunda ut nu för oss alla och kanske mest för vår älskade mamma som hade så mycket gemensamt med Åsa. Att aldrig längre få besök och inte ens kunna ringa.
Känns som ett hårt slag mot mamma men hon är så tacksam för alla som tänker på henne och ber för henne.
Tacksam för de som engagerar sig och ringer henne, hälsar på där hemma och så hennes vänner i församlingen som erbjuder sig att hämta henne till det som händer i kyrkan.
Ett stort tack till er alla!
Här hemma då?
Jag ska vara ärlig och berätta att jag vid några tillfällen hade en fruktansvärd hemlängtan då jag var där uppe i Timrå. Trots att det var mycket som hände och dagarna gick väldigt fort så fanns det stunder där jag var färdig med att bara gå ut i bilen och åka hem. Men så kom begravningsdagen och alla mina kära kom upp till Timrå och vi fick vara tillsammans under några dagar. Det kändes så fantastiskt skönt!
Nu är jag hemma sen en dryg vecka och är så lycklig för det. Hem, kära hem! 💓
Nu är jag hemma sen en dryg vecka och är så lycklig för det. Hem, kära hem! 💓
Äppeldagar
Vi har haft några helt fantastiskt fina höstdagar och då blir det en del promenader så klart.
Igår plockade jag in en massa äpplen som fallit ner på marken och satte igång ett storkok av äppelmos.....mums!!
 |
| Några av alla våra goda äpplen |
Men när det var dags att köra äppelkoket genom passermaskinen så blev det tvärstopp!
Jag hittar inte delarna till min hushållsmaskin som behövs för att göra mos av allt kok. Så frustrerande!!
Vad har jag gjort av det? Kan ju inte slängt det eftersom jag vet att varje höst brukar jag koka äppelmos. Och jag kan inte heller ha lämnat in det på nån secondhandbutik eftersom jag har maskinen kvar och delarna hör till. Så vad gör jag?
Just nu står allt kvar i kastrullen ute på altanen med risk för att hamna på komposthögen.
Jag har kokat äpplena med både skal och kärnhus så det är inte bara att mosa det som det står nu, det behöver passeras. Och vi har letat precis överallt, John och jag.
Ja ja, inget du kan göra åt det men jag var bara tvungen att få säga det 😄 och nu är det gjort!
Ja ja, inget du kan göra åt det men jag var bara tvungen att få säga det 😄 och nu är det gjort!
Händelserik höst
Jag hoppas på många härliga och soliga höstdagar framöver, man blir liksom på så bra humör när solen skiner. Vi vet att dagarna blir allt kortare så det gäller att ta vara på ljuset.
Annat att ta vara på kan vara fd arbetskamrater.
Jag ska förresten ut och äta lunch med några imorgon, det ska bli både gott och kul!
Vi har bestämt att behålla kontakten så mycket och så länge det går.
Och att gå ut och äta tillsammans är ett sätt att göra det på.
Senare i höst blir det både kalas och resa men det får jag kanske anledning att återkomma till.
Så en underbar bild som avslutning på detta inlägg.
Åsa och Vilma i juni månad 2012
Det här kallar jag äkta och ren glädje.
Åsa hade aldrig lång väg till skratt 💓
även om det är Vilma som vid det här tillfället smittat henne 😀
Önskar dig en fortsatt fin höst!
Och glöm inte, du är värdefull!
