Ett ljus i mörkret
Nu när hösten anlänt på allvar och det inte finns någon väg tillbaka så får man som vanligt, bara rätta sig i ledet och gilla läget. Sommaren blev kort i år också.
Jag har egentligen inga problem med att möta hösten och mörkret, även om det absolut inte är lika härligt som det motsatta, att möta våren och ljuset. Och det kanske är just därför det känns OK, för att jag vet att snart vänder det och vi går mot ljuset igen.
Men fram till dess gäller det förstås att göra så bra man kan för att det ska bli en hanterlig tid.
Det är mycket nu.....
I jobbet har vi det ganska rörligt och rörigt just nu. Vår församlingsexpedition där vi också har våra kontor, är utrymd på grund av ombyggnationer och reparationer. Det som satt igång hela denna rockad av utflyttning, ommöblering, och flytt av kontor är den heltidsförskola som från slutet av januari ska finnas i samma byggnad som expeditionen.
När det här äntligen blir klart så tror jag det kommer att bli hur bra som helst, spännande i nya lokaler och med nya arbetskamrater, dessutom få arbeta i en miljö som har så mycket mer att erbjuda sina församlingsmedlemmar förutom alla våra vardagliga verksamheter för barn & vuxna och söndagens olika gudstjänstformer.
Östra Ryds församling, som församlingen heter, har som motto "att bygga relationer" och det här med en förskola blir ytterligare ett sätt att skapa förutsättningar för relationsbyggande.
Förskoleplats söks via kommunen, som brukligt, och man får då välja där var man vill att barnen ska få sin plats. Kan skvallra att flera redan står i kö för att få en plats i kyrkans förskola så det blir nog inga problem att fylla platserna. Det känns verkligen kul!
I stort sett all administration som jag har i mina verksamheter sköter jag numera hemifrån. Så mitt skrivbord här hemma ser lite annorlunda ut just nu och kommer att få göra ett tag framöver.
Bagaget på bilen innehåller sånt som jag måste ha med mig i de olika verksamheterna, som jag annars kan lämna av på kontoret. Just nu är det en låda med extrakläder, stövlar och regnkläder och en bag med sittunderlag, sandleksaker och annat smått för barnen att roa sig med som vi har i den Öppna förskola som vi kallar Parkleken och som vi har utomhus 2 timmar på onsdagseftermiddagarna.
Det är tur man kan vara lite flexibel för det är nästan ett måste i mitt jobb, just nu i alla fall.
Höstluften hög och klar
I dessa coronatider när man inte kan ta sig till kyrkan hur som helst utan att tänka på avstånd etc. så har jag hittat ett fantastiskt sätt att fira gudstjänst på.
Avstånden hålls med råge och den andliga näringen jag får genom predikan och all fin sång och musik gör, och har gjort så gott för både kropp och själ.
Inte alltför sällan inbjuder promenaderna till fotografering då naturen visar sin allra finaste sida. Och nu med alla färger är det svårt att låta bli att stanna upp för att ta en eller flera bilder.
Här har hösten rullat ut sin lövmatta på stigen.
Det kan få en att känna sig lite "kunglig". Att få gå på en utrullad matta, dock inte den röda mattan men den gulbruna, som i det här fallet.
Idag då jag gick promenaden uppe på mitt favoritberg och som jag brukar kalla för "mitt Förklaringsberg", (det berättas om ett annat Förklaringsberg i Bibeln) mötte jag en äldre dam som kom med en hund. I och för sig ingen ovanlig upplevelse under en promenad, att det kommer hundar men den här hunden var lös. En liten hund på korta ben som till att börja med sprang så fint bredvid sin matte men strax före mötet med mig fick den spratt och sprang emot mig och gav upp ett förskräckligt skällande!! Små ettriga hundar är nästan värre än stora.
Som du vet så är jag väldigt rädd för hundar, har stor respekt för dem och blir ursinnig då jag möter hundar som inte är kopplade. Vilket dom ska vara på berget eftersom det är ett naturreservat. Kunde inte låta bli att stirra damen i ögonen och säga med darrig röst: Koppla hunden, Snälla!!
Men eftersom vi möttes och promenaden gick vidare för mig, jag vände mig inte om ens, så vet jag inte om hon kopplade den. Men hon såg säkert min rädsla och det hoppas jag hon tog på allvar. Det är min bestämda åsikt att ska man ha hund, oavsett hur "snäll" den är, så SKA den vara kopplad. Ingen ska behöva riskera att möta en okopplad hund under sin promenad. Så det så!! 😠
Bror och svägerska på besök
Hela sommaren och en bra bit på hösten har vi utnyttjat altanen som vardagsrum. Vi har haft en del besök av goda vänner och då har vi passat på att bjuda hem när det sett ut att bli skapligt varmt och skönt för att sitta där. (blir färre med besök nu när det är för kallt)
Känslan att man inte längre har några vänner kvar uppstår när man inte får träffas. Att ringa går ju bra men det ersätter inte fysik närvaro.
I början av september kom min bror och svägerska på besök.
Då passade även Maria och Anneli med familjer på att träffa dem.
Här är det Maria och barna som syns på bilden.
Men John då, kanske du undrar?
Jodå, John mår bra. Han längtar förstås till Norge och till alla som väntar och längtar efter honom. Kan berätta att han tog sig en tur över för någon vecka sedan. (det blev också sista turen för bobilen för den här säsongen, nu är den avställd och fixad för lång vinterförvaring)
Turen gick från tisdag till torsdag, 2 dygn bara. Han skulle i första hand träffa sin son Ruben, vilket blev ett kärt återseende. John hade även en del saker som skulle levereras till honom så det blev dubbel glädje i Holmestrand när pappa John kom på besök. En snabb tur ner till Arendal blev det också för att uträtta ett ärende innan det bar hemåt igen.
Livestream
För några veckor sedan fick John uppdraget att filma och sända live en Biskopsvisitationsmässa. Biskopen för vårt stift (Linköping) hade gjort sin visitation under en vecka och nu skulle den avslutas med en mässa.
Det blev lite att bestyra med under några dagar, intensiva förberedelser och planering i minsta detalj. Sedan att planeringen inte räckte ända fram är en annan sak men allt gick bra och alla hjälptes åt att göra så gott dom kunde framför kameran. Det blev en del nya erfarenheter för John och det som känns kul är att biskopen var nöjd och John har fått in en fot i den branschen också. 😉
Nu hoppas han på förändringens tid och att Corona släpper sitt grepp så gränsen öppnas igen. Gärna till 1:a advent då det ska hända en del spännande på Kanal10 Norge. För som sagt, Norge väntar!
Barnbarnen i Norrland
Vad vi båda längtar efter är ju naturligtvis att få göra en ny tripp upp till nära och kära i norr.
Barnbarnen Tova och Theo väntar på farmor och John och vi längtar så jättemycket att få vara med dom snart igen. Bilderna och filmerna vi får på Theo visar ju hur fort tiden går.
Idag är han redan 3 månader gammal och fick sina två sprutor i veckan.......om han bara visste att det kommer flera så småningom. Men det brukar ju gå bra och smärtan är inte för evigt, tack och lov!
Jag pratade med Tova på Messenger alldeles nyss och vi kom överens om att vi måste ses snart. Mycket snart! Så det blir till hitta en helg och skriva in i almanackan.
Här sitter dom hemma i soffan och man kan inte ta miste på Tovas glädje över att vara storasyster. Snart kan han sitta på golvet alldeles själv och dom kan leka tillsammans.
Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går. Gud förbliver Fader vår. Amen!
